ECT, del 1: Det dåliga ryktet

A boy stemming from Belchamp Otten
sought help for to stop feeling rotten.
Through a probe to his head
electricity fled.
Both good and bad turned out forgotten.

Elektrokonvulsiv terapi (ECT) är en fantastisk tillgång. Samtidig har debatten nu senast i november åter påminnt om att ECT otroligt omdebatterat - kanske den allra mest kontroversiella behandlingen i svensk sjukvård.

Många reagerar känslomässigt på kombinationen psyke och elektricitet. Samma kombination har förvisso historiskt använts både för tortyr och tveksam aversionsterapi. Via Gökboet
går visst associationerna till gamla tiders mentalsjukhus, vilket Uppdrag Granskning inte skämdes för att spela på. De mest extrema ECT-motståndarna jämför till och med metoden med lobotomi.

Rent intellektuellt kan jag förstå reaktionerna, men är ändå lite förvånad. Jag antar att jag är för ung för att ha en sån koppling till mentalsjukhus och Gökboet. För mig finns ingen uppenbar skillnad mellan en fysikalisk behandling och en kemisk (som läkemedel). Och ECT är inte helt olikt defibrillering/elkonvertering. Skillnaden är förstås till stor del att några nämnvärda bestående bieffekter inte verkar finnas att koppla till elkonvertering, men nog spelar också såväl tabut kring det psykiskt sjuka såväl som psykiatrins negativa historiska rykte in?

Hur tråkigt det än må vara med de associationer ECT ger måste frågan om effekter och bieffekter väga tyngst. Den frågan är betydligt svårare.

Bloggförklaring

Varje blogg förtjänar en kort berättelse om dess tillblivelse.

Tanken att skriva på det här sättet har funnits ett tag, men har av olika anledningar inte blivit verklighet. Andra prioriteringar, förvisso, men mest en känsla av att inte ha något intressant att säga. Nyligen började jag använda Twitter, och insåg att jag gillar kommunikationen. Däremot har jag svårt för att inte bre ut mig på mer än 140 tecken. Jag har också märkt att mina bloggkommentarer ibland sväller ut och blir lika långa som ursprungsinläggen. Alltså insåg jag att det var dags att revidera tanken att jag inte hade något att säga. Skriva vill jag visst. Om det är intressant får någon annan avgöra.

En sak till hindrade mig. Vad tusan ska en blogg heta för att vara sådär het och klatschig och locka till sig alla och envar? Jag hade tänkt skriva i eget namn, men det var redan upptaget av en jämnårig försäkringssäljare. Lyckligtvis hörde jag ett nytt ord igår: Kelenhet. Mycket vackert och med en mörk baksida. Följdaktligen kommer jag mest att skriva om relationer och sexualitet, och kanske också om medicin via en lös association. Jag kommer däremot inte skriva om historia, och definitivt inte om botanik.