Zettermark skriver om utbildningsplatser på högskolan med läkarprogrammet som exempel. Det är ett ämne jag har för mycket personlig koppling till för att inte skriva om.
Som kommentatorn Elin är inne på är frågan om utökat läkarprogram komplicerad. Att få fram fler läkare är lätt. Att få fram dem utan försämring av utbildningen är betydligt svårare. Redan nu är trängseln ett stort problem; att ett helt gäng studenter svansar efter samma handledare är inte roligt för någon och tveksamt lärorikt, och möjligheten att öva på praktiska moment är betydligt mindre nu än för några år sen. Problemet går delvis att lösa genom att i större utsträckning förlägga praktik till avlägsna landsortssjukhus, men det löser inte hela problemet. Bristen på läkare gör att tid för handledning är knapp - en ond cirkel.
Läkarförbundet har ju försökt hålla antalet läkare lågt och lönen hög, men pendeln har börjat svänga, lyckligtvis. Jag tycker att strategin med lön som huvudmål är galen både ideologiskt och egoistiskt; lönen är bra ändå och läkarbristen är ett arbetsmiljöproblem som bara kommer att bli värre. Numer är det mest MSF (läkarförbundets studentgren) som är emot utökning av utbildningsplatserna - just pga kvalitetsproblemet.
Det finns gott om statistik om det svenska utbildningsväsendet. På Högskoleverkets sida (ej direkt länkbar) ser jag att antalet antagna verkar ha ökat minst 25 % de senaste tre åren*, och jag vet att det ökade nästan varje termin sen jag började 2005 också. Är en snabbare ökning rimlig utan att göra omfattande förändringar i utbildningen? Tillkomsten av en sjunde utbildningsort, Örebro, är en sådan omfattande förändring men som jag är inne på i första stycket handlar det också om frågan hur läkarstudenter på praktik tas emot och utbildas.
Det är för övrigt lättare att komma in än på flera år. För högskolet krävdes 1,8 på högskoleprovet för att komma in nu på våren (1,9 för KI). VHS rapporterar att maxpoäng inte behövs längre om du söker direkt på betyget; uppdelningen i "nativa" gymnasiebetyg och kompletterade är ju dock rätt ny (och rätt konstig) så det säger kanske inte så mycket. Jag har inte längre koll på alla sökgrupper och kan inte helt tolka VHS statistik, vilket betyg som egentligen krävs.
Om betygsgränsen sänks är det bara positivt! Det betyder att färre personer behöver lottas och i någon mån större rättvisa. Förhoppningsvis kommer de in på en utbildning av hyfsad kvalitet även fortsättningsvis.
* För höstintag 572->715 mellan 2007 och 2010, för vårintag 591->787 mellan 2008 och 2011.
lördag 23 april 2011
söndag 20 mars 2011
Krans av slemhinneveck
Ibland när jag skriver bloggkommentarer blir de så långa att jag vill spara dem för framtiden och kanske vidareutveckla. Med mer erfarenhet kanske jag skulle ha postat dem som ett bloggsvar direkt, men det brukar jag inte inse förrän efteråt. Så är fallet med den här kommentaren på Zettermarks blogg på ämnet Mödomshinna, slidkrans, slidöppning?
---
Jag tycker frågan kring hymen/slidkrans är otroligt frustrerande, inte bara för den skada myterna gjort, men på ett helt annat plan i det att objektiva fakta som rimligen borde vara lätta att inhämta helt verkar saknas. Okej, hinnan är en myt, men vad finns där egentligen?
"Ingenting" säger Christianson och Eriksson, men vad jag kan se har de inte publicerat någon egen forskning (deras doktorsavhandlingar är inom andra ämnen). Jag var på en föreläsning med en av dem (antagligen Christianson, det var i Umeå) för några år sedan och tyckte det var konstigt att hon trots upprepade frågor inte alls ville hänvisa till några källor. Ändå dokumenteras tydligen skador på hymen vid undersökning av barn som misstänkts vara utsatta för sexuella övergrepp (se t.ex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19920333), så personer som arbetar med sådant borde väl veta något, men verkar inte delta i debatten. Andra forskar visst på vilka varianter av hymen som förekommer (se t.ex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11888807). En gynekolog på en ungdomsmottagning i Uppsala berättade att hon träffade ett par unga kvinnor i månaden med ett fibröst band (motsv. "septate hymen" ovan)...
Nåja, jag får väl nöja mig tills vidare med att det exakta svaret inte finns just nu. Jag tror det var bra av RFSU att inte vänta på total kunskap, utan ändå lansera slidkransen och "en krans av slemhinneveck", som någon form av rimlig kompromiss och klart bättre än mödomshinna. Att RFSU inte ville släppa in Christianson och Eriksson i arbetet förstår jag, för de har fortfarande kvar att leda sina ståndpunkter i bevis.
---
Jag tycker frågan kring hymen/slidkrans är otroligt frustrerande, inte bara för den skada myterna gjort, men på ett helt annat plan i det att objektiva fakta som rimligen borde vara lätta att inhämta helt verkar saknas. Okej, hinnan är en myt, men vad finns där egentligen?
"Ingenting" säger Christianson och Eriksson, men vad jag kan se har de inte publicerat någon egen forskning (deras doktorsavhandlingar är inom andra ämnen). Jag var på en föreläsning med en av dem (antagligen Christianson, det var i Umeå) för några år sedan och tyckte det var konstigt att hon trots upprepade frågor inte alls ville hänvisa till några källor. Ändå dokumenteras tydligen skador på hymen vid undersökning av barn som misstänkts vara utsatta för sexuella övergrepp (se t.ex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19920333), så personer som arbetar med sådant borde väl veta något, men verkar inte delta i debatten. Andra forskar visst på vilka varianter av hymen som förekommer (se t.ex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11888807). En gynekolog på en ungdomsmottagning i Uppsala berättade att hon träffade ett par unga kvinnor i månaden med ett fibröst band (motsv. "septate hymen" ovan)...
Nåja, jag får väl nöja mig tills vidare med att det exakta svaret inte finns just nu. Jag tror det var bra av RFSU att inte vänta på total kunskap, utan ändå lansera slidkransen och "en krans av slemhinneveck", som någon form av rimlig kompromiss och klart bättre än mödomshinna. Att RFSU inte ville släppa in Christianson och Eriksson i arbetet förstår jag, för de har fortfarande kvar att leda sina ståndpunkter i bevis.
onsdag 17 mars 2010
I genito-orala farvatten
Det här inlägget är ett svar i en diskussion på Polyheart angående risker med oskyddat oralsex, och hur man ska förhålla sig till dessa risker.
Det är en vanlig skyddsstrategi med skyddat vaginalt/analt penetrationssex och oskyddat oralsex (med eller utan manlig ejakulation). Det är nog den vanligaste "skyddsnivån" jag stött på. Att det är vanligt tror jag beror på framför allt tre saker:
* Den lägre smittrisken vid oralsex
* Att kondom också skyddar mot graviditet vid vaginalt penetrationssex
* Att besväret (känns mindre, smakar illa, krångliga skydd/svåra att få tag på) är relativt större vid oralsex
Visst är det inte helt säkert att ha oskyddat oralsex, men det är resultatet av en (mer eller mindre medveten) beräkning och jag tycker att risken måste sättas i relation till andra risker för att bli intressant. Trots allt, penetrationssex med kondom är inte heller riskfritt; ja, det är ju lite inom sex är ju riskfritt och trots det är det få som väljer det enda helsäkra, total avhållsamhet. Rent krasst handlar det väl om att få en rimlig kvot mellan njutning och risk.
HIV är väl den enda riktigt ordentligt farliga smittan vid oralsex. Tyvärr verkar det ju vara dåligt med riskstatistik för smitta vid oralsex, mer än att det är känt att risken är mindre än vid penetrationssex. Dock: Forskningssammanställningar över risken att en HIV-positiv person smittar sin monogama partner över tid visar att kondom vid samlag bara minskar risken med ~80 % (med reservation för att folk slarvar och kondomer går sönder - precis som i verkligheten). Sannolikt är det därför minst lika riskabelt att ha penetrationssex med en HIV-positiv *med* skydd jämfört med att ha oralsex *utan* skydd (manlig ejakulation möjligtvis undantagen).
Andra sjukdomar då?
Herpes. HSV-2 smittar mycket sällan från könsorgan till mun. HSV-1 är ju det vanliga munsårsviruset så här finns förstås stor smittrisk. Fyra av fem personer bär redan på viruset och kan inte smittas igen, och av de som smittas får tre av fyra symtom. Enstaka få drabbas av riktigt besvärliga munsår. Herpes kan orsaka riktiga otrevligheter som hjärn- och hjärnhinneinflammation, men det är extremt ovanligt. Det är betydligt större risk att drabbas av herpes av hångel. Vem skyddar sig vid hångel?
Kondylom: Viss koppling till ökad risk för ovanliga cancerformer, jag är lite osäker men tror att det är cancer i halsmandlarna eller i svalget det handlar om. Återigen en perspektivfråga, kondom skyddar måttligt bra så för kvinnor är antagligen vaginalsex med kondom farligare än oralsex utan. Vaccin är bra.
Syfilis: Kan smitta oralt, men även om smittan är på uppgång så lär den som blir smittad av oralsex bli den första i Sverige på många årtionden.
Klamydia: Kan infektera i halsen men ger såvitt jag vet sällan några konsekvenser av det. Möjligtvis kan man gå odiagnosticerad och sprida smittan vidare.
Gonorré: Gonorré kan också ge halsinfektioner. Väldigt smittsamt vid penetrationssex, antagligen mindre smittsamt oralt. Kruxet med halsgonorré (precis som genital) är att många bakterier är högresistenta och svårbehandlade. Några allvarliga följdverkningar har jag inte hört talats om.
Hepatit B: Hepatit ska väl också nämnas. Huruvida det smittar via oralsex är okänt men i allmänhet är det en mycket smittsam sjukdom, mot vilken vaccin finns. Vaccin kan ju vara en bra idé i synnerhet för den som är någorlunda promiskuös.
Slutsatsen är väl att det är mindre riskabelt att ha oskyddat oralsex jämfört med penetrationssex, antagligen även skyddat sådant.
Det är mer försiktigt att använda skydd vid oralsex än att inte göra det - vilket låter självklart, men det jag vill säga är att det innebär en signifikant relativ riskminskning. Däremot är riskerna i absoluta tal små, så huruvida det är oförsiktigt att ha oskyddat oralsex står väl i relation till andra risker här i världen: "är det oförsiktigt att åka bil?"
Allt det andra måste ju vägas in, hur ofta man har nya partners, vad man vet om deras sexuella historia, hur ofta man testar sig, hur stor personlig katastrof en sjukdom skulle vara, och allt det. Personligen tycker jag att det är bra om så många som möjligt skyddar sig vid oralsex, det minskar ju faktiskt förekomsten av sexuellt överförbara infektioner i samhället. Om jag själv vill leva upp till den standarden strikt är en knepigare fråga...
Det är en vanlig skyddsstrategi med skyddat vaginalt/analt penetrationssex och oskyddat oralsex (med eller utan manlig ejakulation). Det är nog den vanligaste "skyddsnivån" jag stött på. Att det är vanligt tror jag beror på framför allt tre saker:
* Den lägre smittrisken vid oralsex
* Att kondom också skyddar mot graviditet vid vaginalt penetrationssex
* Att besväret (känns mindre, smakar illa, krångliga skydd/svåra att få tag på) är relativt större vid oralsex
Visst är det inte helt säkert att ha oskyddat oralsex, men det är resultatet av en (mer eller mindre medveten) beräkning och jag tycker att risken måste sättas i relation till andra risker för att bli intressant. Trots allt, penetrationssex med kondom är inte heller riskfritt; ja, det är ju lite inom sex är ju riskfritt och trots det är det få som väljer det enda helsäkra, total avhållsamhet. Rent krasst handlar det väl om att få en rimlig kvot mellan njutning och risk.
HIV är väl den enda riktigt ordentligt farliga smittan vid oralsex. Tyvärr verkar det ju vara dåligt med riskstatistik för smitta vid oralsex, mer än att det är känt att risken är mindre än vid penetrationssex. Dock: Forskningssammanställningar över risken att en HIV-positiv person smittar sin monogama partner över tid visar att kondom vid samlag bara minskar risken med ~80 % (med reservation för att folk slarvar och kondomer går sönder - precis som i verkligheten). Sannolikt är det därför minst lika riskabelt att ha penetrationssex med en HIV-positiv *med* skydd jämfört med att ha oralsex *utan* skydd (manlig ejakulation möjligtvis undantagen).
Andra sjukdomar då?
Herpes. HSV-2 smittar mycket sällan från könsorgan till mun. HSV-1 är ju det vanliga munsårsviruset så här finns förstås stor smittrisk. Fyra av fem personer bär redan på viruset och kan inte smittas igen, och av de som smittas får tre av fyra symtom. Enstaka få drabbas av riktigt besvärliga munsår. Herpes kan orsaka riktiga otrevligheter som hjärn- och hjärnhinneinflammation, men det är extremt ovanligt. Det är betydligt större risk att drabbas av herpes av hångel. Vem skyddar sig vid hångel?
Kondylom: Viss koppling till ökad risk för ovanliga cancerformer, jag är lite osäker men tror att det är cancer i halsmandlarna eller i svalget det handlar om. Återigen en perspektivfråga, kondom skyddar måttligt bra så för kvinnor är antagligen vaginalsex med kondom farligare än oralsex utan. Vaccin är bra.
Syfilis: Kan smitta oralt, men även om smittan är på uppgång så lär den som blir smittad av oralsex bli den första i Sverige på många årtionden.
Klamydia: Kan infektera i halsen men ger såvitt jag vet sällan några konsekvenser av det. Möjligtvis kan man gå odiagnosticerad och sprida smittan vidare.
Gonorré: Gonorré kan också ge halsinfektioner. Väldigt smittsamt vid penetrationssex, antagligen mindre smittsamt oralt. Kruxet med halsgonorré (precis som genital) är att många bakterier är högresistenta och svårbehandlade. Några allvarliga följdverkningar har jag inte hört talats om.
Hepatit B: Hepatit ska väl också nämnas. Huruvida det smittar via oralsex är okänt men i allmänhet är det en mycket smittsam sjukdom, mot vilken vaccin finns. Vaccin kan ju vara en bra idé i synnerhet för den som är någorlunda promiskuös.
Slutsatsen är väl att det är mindre riskabelt att ha oskyddat oralsex jämfört med penetrationssex, antagligen även skyddat sådant.
Det är mer försiktigt att använda skydd vid oralsex än att inte göra det - vilket låter självklart, men det jag vill säga är att det innebär en signifikant relativ riskminskning. Däremot är riskerna i absoluta tal små, så huruvida det är oförsiktigt att ha oskyddat oralsex står väl i relation till andra risker här i världen: "är det oförsiktigt att åka bil?"
Allt det andra måste ju vägas in, hur ofta man har nya partners, vad man vet om deras sexuella historia, hur ofta man testar sig, hur stor personlig katastrof en sjukdom skulle vara, och allt det. Personligen tycker jag att det är bra om så många som möjligt skyddar sig vid oralsex, det minskar ju faktiskt förekomsten av sexuellt överförbara infektioner i samhället. Om jag själv vill leva upp till den standarden strikt är en knepigare fråga...
ECT, del X
Jag upptäcker att antalet ord flyger iväg när jag börjar skriva, och en sammanfattning om ECT blev ett monster som jag inte kunde få ihop. Dessutom började jag tvivla över vad jag egentligen tyckte allt eftersom jag skrev och läste om ämnet. Jag avslutar med några korta stolpar istället:
* ECT är en fantastisk behandling när indikationen är rätt (särskilt svåra, melankoliska depressioner).
* Forskningsläget verkar tunnt vad gäller långtidseffekter, och anekdoterna om minnesproblem verkar många. Det är på sin plats med dels ett biverkningsregister och dels en försiktighetsprincip, dvs. utgå från att långvariga biverkningar kan förekomma. Av det följer att psykiatrin måste vara noggrannare att indikationen är rätt, informera att risk kan finnas, vara noggrann med samtycke (från patient eller anhörig - även om jag inte är främmande för ECT under tvång i speciella fall).
* Det är fortfarande grymt oseriöst att prata om "elchocker". Elchocker används för tortyr och för etiskt förkastlig aversionsterapi. Ordet är extremt negativt laddat. Det är ett ord som passar psykiatrihatande scientologer men inte seriösa dagstidningar.
* Trollhare har, som alltid vad gäller psykiatri, något intressant och personligt att säga.
* ECT är en fantastisk behandling när indikationen är rätt (särskilt svåra, melankoliska depressioner).
* Forskningsläget verkar tunnt vad gäller långtidseffekter, och anekdoterna om minnesproblem verkar många. Det är på sin plats med dels ett biverkningsregister och dels en försiktighetsprincip, dvs. utgå från att långvariga biverkningar kan förekomma. Av det följer att psykiatrin måste vara noggrannare att indikationen är rätt, informera att risk kan finnas, vara noggrann med samtycke (från patient eller anhörig - även om jag inte är främmande för ECT under tvång i speciella fall).
* Det är fortfarande grymt oseriöst att prata om "elchocker". Elchocker används för tortyr och för etiskt förkastlig aversionsterapi. Ordet är extremt negativt laddat. Det är ett ord som passar psykiatrihatande scientologer men inte seriösa dagstidningar.
* Trollhare har, som alltid vad gäller psykiatri, något intressant och personligt att säga.
lördag 19 december 2009
ECT, del 1: Det dåliga ryktet
A boy stemming from Belchamp Otten
sought help for to stop feeling rotten.
Through a probe to his head
electricity fled.
Both good and bad turned out forgotten.
Elektrokonvulsiv terapi (ECT) är en fantastisk tillgång. Samtidig har debatten nu senast i november åter påminnt om att ECT otroligt omdebatterat - kanske den allra mest kontroversiella behandlingen i svensk sjukvård.
Många reagerar känslomässigt på kombinationen psyke och elektricitet. Samma kombination har förvisso historiskt använts både för tortyr och tveksam aversionsterapi. Via Gökboet
går visst associationerna till gamla tiders mentalsjukhus, vilket Uppdrag Granskning inte skämdes för att spela på. De mest extrema ECT-motståndarna jämför till och med metoden med lobotomi.
Rent intellektuellt kan jag förstå reaktionerna, men är ändå lite förvånad. Jag antar att jag är för ung för att ha en sån koppling till mentalsjukhus och Gökboet. För mig finns ingen uppenbar skillnad mellan en fysikalisk behandling och en kemisk (som läkemedel). Och ECT är inte helt olikt defibrillering/elkonvertering. Skillnaden är förstås till stor del att några nämnvärda bestående bieffekter inte verkar finnas att koppla till elkonvertering, men nog spelar också såväl tabut kring det psykiskt sjuka såväl som psykiatrins negativa historiska rykte in?
Hur tråkigt det än må vara med de associationer ECT ger måste frågan om effekter och bieffekter väga tyngst. Den frågan är betydligt svårare.
sought help for to stop feeling rotten.
Through a probe to his head
electricity fled.
Both good and bad turned out forgotten.
Elektrokonvulsiv terapi (ECT) är en fantastisk tillgång. Samtidig har debatten nu senast i november åter påminnt om att ECT otroligt omdebatterat - kanske den allra mest kontroversiella behandlingen i svensk sjukvård.
Många reagerar känslomässigt på kombinationen psyke och elektricitet. Samma kombination har förvisso historiskt använts både för tortyr och tveksam aversionsterapi. Via Gökboet
går visst associationerna till gamla tiders mentalsjukhus, vilket Uppdrag Granskning inte skämdes för att spela på. De mest extrema ECT-motståndarna jämför till och med metoden med lobotomi.
Rent intellektuellt kan jag förstå reaktionerna, men är ändå lite förvånad. Jag antar att jag är för ung för att ha en sån koppling till mentalsjukhus och Gökboet. För mig finns ingen uppenbar skillnad mellan en fysikalisk behandling och en kemisk (som läkemedel). Och ECT är inte helt olikt defibrillering/elkonvertering. Skillnaden är förstås till stor del att några nämnvärda bestående bieffekter inte verkar finnas att koppla till elkonvertering, men nog spelar också såväl tabut kring det psykiskt sjuka såväl som psykiatrins negativa historiska rykte in?
Hur tråkigt det än må vara med de associationer ECT ger måste frågan om effekter och bieffekter väga tyngst. Den frågan är betydligt svårare.
torsdag 10 december 2009
Bloggförklaring
Varje blogg förtjänar en kort berättelse om dess tillblivelse.
Tanken att skriva på det här sättet har funnits ett tag, men har av olika anledningar inte blivit verklighet. Andra prioriteringar, förvisso, men mest en känsla av att inte ha något intressant att säga. Nyligen började jag använda Twitter, och insåg att jag gillar kommunikationen. Däremot har jag svårt för att inte bre ut mig på mer än 140 tecken. Jag har också märkt att mina bloggkommentarer ibland sväller ut och blir lika långa som ursprungsinläggen. Alltså insåg jag att det var dags att revidera tanken att jag inte hade något att säga. Skriva vill jag visst. Om det är intressant får någon annan avgöra.
En sak till hindrade mig. Vad tusan ska en blogg heta för att vara sådär het och klatschig och locka till sig alla och envar? Jag hade tänkt skriva i eget namn, men det var redan upptaget av en jämnårig försäkringssäljare. Lyckligtvis hörde jag ett nytt ord igår: Kelenhet. Mycket vackert och med en mörk baksida. Följdaktligen kommer jag mest att skriva om relationer och sexualitet, och kanske också om medicin via en lös association. Jag kommer däremot inte skriva om historia, och definitivt inte om botanik.
Tanken att skriva på det här sättet har funnits ett tag, men har av olika anledningar inte blivit verklighet. Andra prioriteringar, förvisso, men mest en känsla av att inte ha något intressant att säga. Nyligen började jag använda Twitter, och insåg att jag gillar kommunikationen. Däremot har jag svårt för att inte bre ut mig på mer än 140 tecken. Jag har också märkt att mina bloggkommentarer ibland sväller ut och blir lika långa som ursprungsinläggen. Alltså insåg jag att det var dags att revidera tanken att jag inte hade något att säga. Skriva vill jag visst. Om det är intressant får någon annan avgöra.
En sak till hindrade mig. Vad tusan ska en blogg heta för att vara sådär het och klatschig och locka till sig alla och envar? Jag hade tänkt skriva i eget namn, men det var redan upptaget av en jämnårig försäkringssäljare. Lyckligtvis hörde jag ett nytt ord igår: Kelenhet. Mycket vackert och med en mörk baksida. Följdaktligen kommer jag mest att skriva om relationer och sexualitet, och kanske också om medicin via en lös association. Jag kommer däremot inte skriva om historia, och definitivt inte om botanik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)